Känslan av att vara ett vrak

Barnet har varit sjuk i några dagar, men feberfri sen igår natt.
När barnet är sjukt sover han i vår säng. Sjuka barn ligger inte stilla; de bökar och snurrar och sparkas och pratar i sömnen.Med andra ord så har vi fått ganska dåligt med sömn de senaste nätterna.

Igår kväll var han då friskförklarad och packades ner i sin egen säng vid läggdags.
Tyvärr hann jag bara sova ca 2 timmar innan Isak kom och kröp ner under mitt täcke. Det är alltid jättemysigt den där första timmen då han oftast bara kryper in under min arm och myser. Men så fort han går in i djupsömn så startar centrifugen.
Jag har nog vaknat säkert tio gånger av att sambon fräst "aj" och elfte gången så lät han faktiskt lite gråtfärdig då han piper "men Isak sluuuuta sparkas". Själv fick jag mig en fot både i örat, nacken bakhuvudet och ryggen.
Sen kissar barnet på mig!
Ni småbarnsföräldrar kanske förstår mig när jag säger att jag låg där en stund och faktiskt övervägde att ligga kvar i kisset bara för att få sova lite till. (jag pallrade mig upp ur sängen till slut, ni behöver inte oroa er).
Sen har ungen även mage att före ottan ligga vaken och tjata "mamma, vad är klockan, får man kliva upp nu?". Om jag inte svarade honom så höll han för min näsa tills jag vaknade.Detta upprepades om och om igen tills väckarklockan ringde.

Nä, men jag förstår inte vad de har för problem med att få ur terroristerna information. Det är för höge farao bara att slänga in dem med ett gäng 4-åringar. Lägg på att barnen i den här åldern lever ut hela tjat-konceptet i form av "varför då? Varför då? Varför då?".
Som sagt. Skulle få även den hårdaste skurken att gola.

Nä, finns väl inget annat att göra än att lägga ett tjockt lager concealer över mina mörka ringar under ögonen, dricka en hel panna kaffe och pallra mig till skolan. Ack och ve!