Jag är fortfarande smått "bakis" av tre dagars hektiskt flängande i Stockholm i veckan. Jag erkänner, jag är vek (
vad ska man annars kalla det?). Jag är en rutinmänniska med behov av sömn och mat som inte mår bra av just det omvända. Jag är glad att mina värsta sidor, framkallade av punkterna i föregående mening, fast det omvända, inte kom till uttryck i alla fall. Visst, jag kände mig smått grinig och irriterad, men jag höll mig för det mesta på min kant.
Jag förstår bara inte hur andra orkar med, eller kanske undrar jag vad jag fått för gener... Till skillnad från andra har jag aldrig tyckt om att hasta runt, inte ens under tonåren. Jag gjorde Hultan och Roskilde en sommar, been there, done that, never going back. Visst hade jag stundtals roligt, men vad är charmen med att dra runt utan tillgång till vettig mat och sovplats, inte kunna tvätta av sig och umgås med dyngfyllon? Det känns som att det bara är jag som inte tycker att det är roligt...
Haha, nu låter jag som en bitter gammal kärring! Så illa är det inte, jag tycker om att vara spontan och att hitta på saker, helt urtrist är jag inte, men det känns bara som att jag är lite ensam om vad
jag tycker är roligt. Som att jag måste be om ursäkt för att jag aldrig platsar i gänget och för att det svåraste jag vet är att hålla god min.
Det är väldigt svårt att acceptera att jag och de i min omgivning för tillfället inte har särskilt mycket gemensamt. Man vill ju så gärna
vara med, men vad gör man när personligheterna inte verkar gå ihop? Alla är i överlag trevliga, hederliga människor, men jag känner det som att jag aldrig kan vara mig själv, jag vet inte vad jag ska säga, de gemensamma intressena finns liksom inte där, och jag har IG i tomprat, det blir bara rappakalja och jidder av alltihopa och jag misstänker att jag framstår som ett ufo emellanåt (
eller en surpuppa).
Jag vet inte vart jag vill komma egentligen... Jag antar att jag känner en viss sorg över att aldrig passa in och att det finns personer som jag tycker otroligt mycket om, som får mig att må så bra, som jag aldrig får ha i min närhet mer än kortare stunder. Jag blir lite arg eftersom jag vet att jag egentligen är en väldigt glad och öppen person som tycker om att skämta, men som oftast möts av oförstående eller som att jag inte riktigt har lika stor rätt som alla andra att vara med.
"Förlåt att jag tar plats men är det okej om jag slår mig ner här?"Äh, vad fasen, nu skiter jag i det här. Egentligen är det ju bara fånigt att jag har de här problemen, vi ska föreställa vuxna människor och att det inte fungerar på grund av att jag på något konstigt sätt teleporterats tillbaka till gymnasiet är ju bara löjligt.
Ett bra ord, löjligt. Och det är inget fel på mig bara för att jag protesterar mot att gå tillbaka i utvecklingen.
Med det sagt skrattar jag och går ner till min son och bakar kakor istället.