När det inte är särskilt bra

Förra veckan tappade jag kontrollen. Jag trodde att det skulle gå bra att släppa rutinerna några dagar, men jag blev mer stressad än vad jag trott och det fick mig att tappa balansen. Jag kände det redan på vägen hem från Stockholm i torsdags, det börjar som en molande, sorgsen känsla. Igår började jag bli irriterad och rastlös. Idag har det briserat helt.
Jag blir så trött, pulsen går upp, magkatarren gör sig påmind. Känslan jag har i kroppen går inte riktigt att beskriva, men omotiverad ångest kanske passar. En blandning av att jag känner mig otroligt stressad och rädd på samma gång, fast helt omotiverat. Kroppen tar över och jag sitter här inne och försöker diskutera logiskt med mig själv, men det fungerar sällan.

Jag håller mig hemma idag. Jag känner att det inte riktigt går att vara bland folk som inte känner mig ordentligt såna här dagar, mitt beteende speglar inte precis mitt riktiga jag.

Det känns bara så tröttsamt, jag trodde att jag började få ordning på det här. Men jag börjar förstå att när det gäller min kropp så har jag tydligen inte mycket att säga till om.

Nej, det blir att bita ihop, förhoppningsvis håller det här inte i sig så länge. Men jag förstår att jag måste bli bättre på att hålla rutinerna för att inte riskera att bli stressad, för det verkar vara stress som triggar igång allt (det kan vara så lite som att jag måste "jobba snabbt", eller att inte riktigt veta var jag ska vara en viss tidpunkt. Det är därför jag är beroende av framförhållning och ett schema). Såna här dagar är jag så otroligt tacksam över min lugna, förstående sambo, att jag tillåts att bara vara såna här dagar, att han förstår att dalta med mig och ge mig utrymme, som tar över hemma när jag inte orkar.

Melissa Horn

Jag är...


...kär.

Den renliga bohemen

Jag är fortfarande smått "bakis" av tre dagars hektiskt flängande i Stockholm i veckan. Jag erkänner, jag är vek (vad ska man annars kalla det?). Jag är en rutinmänniska med behov av sömn och mat som inte mår bra av just det omvända. Jag är glad att mina värsta sidor, framkallade av punkterna i föregående mening, fast det omvända, inte kom till uttryck i alla fall. Visst, jag kände mig smått grinig och irriterad, men jag höll mig för det mesta på min kant.
Jag förstår bara inte hur andra orkar med, eller kanske undrar jag vad jag fått för gener... Till skillnad från andra har jag aldrig tyckt om att hasta runt, inte ens under tonåren. Jag gjorde Hultan och Roskilde en sommar, been there, done that, never going back. Visst hade jag stundtals roligt, men vad är charmen med att dra runt utan tillgång till vettig mat och sovplats, inte kunna tvätta av sig och umgås med dyngfyllon? Det känns som att det bara är jag som inte tycker att det är roligt...
Haha, nu låter jag som en bitter gammal kärring! Så illa är det inte, jag tycker om att vara spontan och att hitta på saker, helt urtrist är jag inte, men det känns bara som att jag är lite ensam om vad jag tycker är roligt. Som att jag måste be om ursäkt för att jag aldrig platsar i gänget och för att det svåraste jag vet är att hålla god min.
Det är väldigt svårt att acceptera att jag och de i min omgivning för tillfället inte har särskilt mycket gemensamt. Man vill ju så gärna vara med, men vad gör man när personligheterna inte verkar gå ihop? Alla är i överlag trevliga, hederliga människor, men jag känner det som att jag aldrig kan vara mig själv, jag vet inte vad jag ska säga, de gemensamma intressena finns liksom inte där, och jag har IG i tomprat, det blir bara rappakalja och jidder av alltihopa och jag misstänker att jag framstår som ett ufo emellanåt (eller en surpuppa).

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen... Jag antar att jag känner en viss sorg över att aldrig passa in och att det finns personer som jag tycker otroligt mycket om, som får mig att må så bra, som jag aldrig får ha i min närhet mer än kortare stunder. Jag blir lite arg eftersom jag vet att jag egentligen är en väldigt glad och öppen person som tycker om att skämta, men som oftast möts av oförstående eller som att jag inte riktigt har lika stor rätt som alla andra att vara med. "Förlåt att jag tar plats men är det okej om jag slår mig ner här?"

Äh, vad fasen, nu skiter jag i det här. Egentligen är det ju bara fånigt att jag har de här problemen, vi ska föreställa vuxna människor och att det inte fungerar på grund av att jag på något konstigt sätt teleporterats tillbaka till gymnasiet är ju bara löjligt.
Ett bra ord, löjligt. Och det är inget fel på mig bara för att jag protesterar mot att gå tillbaka i utvecklingen.

Med det sagt skrattar jag och går ner till min son och bakar kakor istället.

Virrigt.

Här sitter jag och har packat färdidgt, tror jag. Är smått jätteirriterad eftersom jag köpte två dosor snus på Ica som jag glömde i kassan. Snus är dyrt gott folk, så det blir att jag åker förbi igen när jag hämtar Kent. Och får jag inte mina två dosor snus så blir jag nog arger.

Jag undrar hur de tänkt när vi kommer fram imorgon eftersom vi ska börja morgonen med ett av alla studiebesök, ska vi studiebesöka med all packning i handen (och ofräscha efter att ha spenderat natten på ett tåg)? Tackar Jesus för resväskor med hjul.

Ja ja, ett som är säkert är att jag kommer att vara som en koala på mina grabbar när jag kommer hem igen.

... Och just som jag tänker posta inlägget så inser jag hur förvirrad jag är och att det är tur att jag kom på mig själv att jag la snusdosorna i jackfickan innan jag hann åka iväg för att gnälla på Ica, haha. Jag är ju för underbar...

Söndag är vilodag

Idag kan jag skratta åt gårdagen. Jag känner att det faktiskt kunde ha varit värre och pinsammare, tex om Isak även skrikit "dumma pappa" samtidigt som blodet sprutade. DÅ hade det kunnat bli riktigt pinsamt, haha!
Isak är inne i någon riktig trots, det är 140 knyck konstant och han pendlar mellan att vela mysa och kramas och att mamma är bäst till "dumma mamma!", "låt mig vara ifred!", "tyst!", "gå härifrån", "du får inte vara här" och att spotta och kasta leksaker. Han låter ganska precis som en pubertal tonåring med andra ord.

Just nu känner jag även att jag verkligen inte vill till shlm på tisdag, stressigt schema, bökigt att packa och transportera mig mellan, inte kul att Kent blir ensam med allt i tre dagar och jag är inte särskilt intresserad av jord och berg så jag känner att jag inte har något gigantiskt utbyte av studiebesöket. Ja ja, bara att bita ihop och vara tacksam över att få gå skola i Sverige där de faktiskt bekostar såna här studieresor, men helt ärligt hade jag hellre varit hemma. Tja, fast man kanske kan se det som att det vore nyttigt för mig att sakna familjen i tre dagar också, speciellt när det varit så rörigt på sistone. Det blir att bita ihop.

... Ett lugnt avslut

Kent och Isak åkte och handlade under kvällen, de kom tillbaka med julmust och tulpaner. Familjen slöt fred med varandra och spenderade kvällen i soffan med godis och mys. Jag har precis rundat av med att läsa Kråke i trafiken för Isak och han verkar vara på väg att somna.
Jag kommer inte att flytta till Sibirien.

Det blev liksom bara pannkaka av allt

Ännu en dag jag inte riktigt kan kategorisera, den har pendlat likt en berg- och dalbana mellan jättebra och rent åt **.
Jag fick en helt underbar väckning som byttes till att jag ville börja gråta tack vare killarnas gnäll och tjafs vid frukostbordet. I stan fyndade jag stort på återvinningen, mina ärenden gick otroligt mycket fortare än planerat eftersom jag hittade allt jag behövde till nedsatt pris i samma butik (lyckorus - för hur ofta händer det?), sprättade mitt presentkort på Kicks och kände mig lagom bortskämd och nöjd fram tills Kent busade och hissade upp Isak i luften utanför systembolaget - jag hinner bara tjuta "NEJ!" - och barnet slog ansiktet rakt in i en reklamskylt och började störtblöda näsblod (alla från Boden vet att det är ett lågt tak ovanför trottoaren, vad man inte tänker på är att det hänger ner skyltar från det, vi korta människor tänker åtminstone inte på det). En ring av hjälpsamma tanter samlades runt oss och ojade sig och viftade med näsdukar. Jag började gråta på vägen tillbaka till bilen, det var en blandning av skam och hjärteångest för min sötnos som gjort sig så illa och att vi blev sittandes på trottoaren rakt utanför system-entrén med ett blodigt barn och det var ju indirekt vi som orsakat det.

Isak återhämtade sig rätt snabbt men var väldigt arg på Kent ett tag, stackars Kent, det var ju inte hans fel...
Efter det kickade Isaks trots in igen och jag fick än en gång skämmas när han var totalt omöjlig inne i en affär och en kvinna i all välmening sa till Isak att hon kanske skulle ta med honom hem till sig om han inte slutade bråka med sin mamma. Isak blev tyst som en mus och damen skrattade och jag kände en blandning av tacksamhet och att vara totalt platt som mamma.

Väl hemma har jag flytt och städat toaletten hela eftermiddan. Jag orkar bara inte med den här dagen. Jag längtade efter helgen men nu känner jag mest att en koja i Sibirien känns lockande. Stämningen här hemma är jättejobbig eftersom alla är trötta, Isak vägrade sova middag och skriker "dumma mamma" eller "dumma pappa" så fort man tilltalar honom. En billig lösning vore väl att jag helt enkelt stoppar i öronproppar och ignorerar resten av den här lördagen.