När jag anländer känner jag doften av hennes långkok ända ut till trapphuset, herregud vad det luktade gott! Vi åt länge och pratade om allt från fiske i fjällen till hur rar min unge är. Efter maten bjöds det självklart på kaffe med kaka och sen lovar jag att jag var och är mätt för resten av den här veckan.
Söt som hon är så kunde hon ju inte vinka av mig utan att ha skickat med mig något. Utöver min favoritmat som packats ned i matlådor så fick jag några slantar som hon lagt undan till Isaks sparbössa (en påse enkronor - hon vet hur man gör en 4-åring lycklig), ett paket med nya dammtrasor, två par nystickade tjocksockar och sedan fick jag även med mig en liten burk fylld med knappar som hon sparat till mig.
Och det är det här jag tycker är så underbart med min farmor - allt är liksom så himla mycket "farmor": man ska ha med sig nya tjocksockar hem, man ska vara mätt och man ska få med sig något trevligt. Och när det trevliga, som den här gången, kom i en väldigt gammal vanillinburk så sätter det verkligen pricken över i:et. Det fina med min farmors presenter är att de för någon annan kan verka totalt betydelselösa, något de verkligen inte är för mig. Hon har alltid haft på känn vad man är i behov av: när jag hade flyttat hemifrån (under gymnasietiden = utfattig) så kom hon emellanåt med en skokartong fylld med ett klockrent innehåll - det var nudelpaket, soppa, hembakat fikabröd och alltid - en toarulle! Försår ni inte att kvinnan både är klok och kärleksfull och hon har humor!
Burken med knappar blev jag vädligt glad över. Det är ingenting jag pratat om, men hon vet att jag stickar, virkar och syr och gärna samlar på mig "krimskrams". Och är man som jag så vet en farmor som min, att en gammal vanillinburk från Kooperativa Förbundet fylld med knappar, det är kärlek det!
Hon är en pärla och vilken tur hon har, som har dig, Isak och Kent ganska nära. I jämförelse med den övriga barnbarnsskaran.
SvaraRaderaDu skriver så bra om vad som är viktigt. Jag får lite tårar i ögonen och tänker på min mormor. Hon var omtänksam på samma självklara sätt.
Tack Eva. Nu har väl alltid jag och farmor stått varandra nära, vi är nog ganska lika varandra. Men det är de här små, nästan tysta sakerna som hon gör, som verkligen förmedlar känslan av att vara omtyckt och att hon byr sig om en. Det är svårt att beskriva vad som gör en farmor eller mormmor speciell, det är oftast inget konkret utan just de här små sakerna - inget hon säger utan saker hon gör.
SvaraRaderaUnderbaraste farmor!
SvaraRaderaFör mej var det mormor som stod mej nära. Hon dog -04, saknar henne.
Åh vad mysigt och vilken go farmor och vad avis jag blir på dig som har kvar någon från den generationen! Önskar så att mina far- och morföräldrar fått träffa mina barn, eller iaf Fredrik.
SvaraRadera